När livet inte går som planerat

Ibland går livet inte som planerat. Det blir för mycket aktiviteter, för mycket kaos, ständigt nya planer. Hur gör man då?

Mitt liv har en tendens att bli väldigt intensivt, för jag vill så mycket hela tiden. Och det går bra, så länge allt går enligt plan. Men ibland blir gäster sjuka och kräks på soffan, föräldrar åker in på sjukhus, konferenser ställs in med kort varsel för att sen plötsligt bli av igen och mitt i allt vägrar hunden att sätta på sig kopplet och gå ut på promenad.

Och plötsligt står jag med en känsla av att allt håller på att glida mig ur händerna, att hela världen gungar och att jag inte har kontroll över något. Och framför allt blir det massa merjobb när allt ska planeras om, soffor ska tvättas och sjukhusresor ska planeras in i ett redan fullbokat schema.

Det är okej att saker spårar ur

Man skulle kunna argumentera för att har man varit utbränd ska man inte planera in så mycket, för man kan inte hantera det. Det finns många som säger att man blir allergisk mot stress efter en utbrändhet. Min erfarenhet är att det inte är så.

Jag har jobbat mycket med att lära mig hantera de här situationerna. De första gångerna jag var med om sånt här efter sjukskrivningen brakade kroppen ihop, jag fick smärta, hjärntrötthet och min stressblåsa fick konstant panik. När stressen var över tog det dagar att återhämta mig.

Numera kan jag få lite smärta och överaktiv blåsa när det är som värst, men det lugnar ner sig när livet lugnar ner sig. Det jag gjort är att jobba otroligt mycket på att inte stressa upp mig eller oroa mig. Och att se till att efter galna perioder alltid ha gott om tid för återhämtning (läs Planera din vardag som utbränd för mer om det).

Våga släpp kontrollen

Jag kan inte ha kontroll över allt och jag kan inte påverka allt. Jag försöker verkligen låta bli att tänka på det jag inte kan påverka. Det enda som händer om jag grubblar över om konferensen ska bli av eller inte, om mina vänners barn kommer bli sjuka den dagen vi ska träffas osv är att min hjärna går upp i beredskapsläge. Och med beredskapsläge kommer rejäl smärta och hjärntrötthet som stannar länge.

Ett sätt att hantera det är att skriva ner allt som stressar och oroar och sortera ut det jag kan påverka och det jag inte kan påverka. Jag får vara lite kritisk, för ibland har jag en förmåga att tänka att om jag bara slår knut på mig själv i ansträngning så kanske jag kan påverka nåt. Om jag erbjuder fem olika alternativ för att ses kanske något går att genomföra, även om kompisens barn skulle bli sjuk. Men jag ska ju inte behöva dö på kuppen. Så det får räknas som att jag inte kan påverka det.

Varje gång jag tänker på något som inte går att påverka påminner jag mig själv om det, och påminner mig om att det inte tjänar något till att tänka på det. Vi har alla inre monologer i huvudet. Jag kan lika gärna försöka styra den.

Det här funkar bra för mig när det gäller mindre saker, saker som jag egentligen inte gör så mycket. Om jag inte träffar min kompis den här månaden kan vi kanske ses igen om ett halvår. Om konferensen inte blir av så får jag planera om, men ingen dör. Det funkar inte för saker där jag faktiskt oroar mig för att någon ska dö på riktigt. Jag har skrivit ett annat inlägg om att försöka släppa kontrollen vid större händelser.