Hitta balansen mellan vila och hyperfokus vid utmattning och hjärntrötthet

Hur gör du för att inte fokusera på dina symptom, men samtidigt inte köra på så hårt att du kraschar? Vad är skillnaden på oro, hyperfokus och att se det uppenbara?  Hur kommer du tillbaka till de aktiviteter du gillar, men blir trött av?

Att känna när du behöver vila, utan att överanalysera

Den här frågan har kommit från många håll, bland annat från Maria. Hon undrar

Hur hittar jag balansen mellan att inte hyperfokusera på symptomen men ändå känna in behov att vila vid behov, t.ex. vid bakslag eller när man behöver pausa en uppgift för att inte pressa sig för hårt?

Att hyperfokusera är att ständigt känna efter hur vi mår, att analysera om det blir bättre eller sämre, och hela tiden anpassa våra aktiviteter efter det. Det här kan låta som det mest logiska att göra när vi blir sjuka. Men grejen är att det gör oss sjukare.

Kroppen blir bra på det vi gör ofta. Spelar vi fotboll varje dag, blir vi bra på fotboll. Känner vi efter hur vi mår hela tiden blir kroppen sjukt bra på att känna allra minsta symptom och få det att kännas jättestort. Vi gör omedvetet kroppen till en megafon för symptomen.

Och genom att ständigt oroa oss och anpassa oss efter vad den där megafonen säger, så bekräftar vi för hjärnan att det här är jättefarligt, vilket sätter hjärnan i stressläge, vilket skapar mer symptom. Som vi känner efter, oroar oss för, begränsar oss och stressar hjärnan med. Så är vi inne i en ond spiral som väldigt fort går nerför. Så det vill vi stoppa.

Med det här sagt, jag vill inte att du börjar oroa dig för att du oroar dig nu. Det behöver du inte göra. Ingen återhämtar sig perfekt. Ingen får till den perfekta balansen mellan vila och aktivitet. Ingen klarar att aldrig någonsin oroa sig. Jag har också oroat mig.

Ibland kommer vi oroa oss för mycket och få ett hyperfokus, ibland kommer vi oroa oss för lite, köra på ändå och ta i för hårt. Det är okej. Du kan bli frisk ändå. Varje gång du inte oroar dig, varje gång du inte hyperfokuserar gör skillnad. Det är inte allt eller inget. Du behöver inte lyckas med att aldrig någonsin hyperfokusera.

En annan sak som är viktig att tänka på här är skillnaden på att hyperfokusera och att märka det uppenbara. När jag tränar blir jag trött. När jag har varit ute en hel dag i -15 och hård vind och åkt skidor och kommer hem, däckar jag som en klubbad säl och sover i en timme.

Att märka att jag somnar, att konstatera att kombinationen kyla, vind och hård träning tar på mig, det är inte hyperfokus. Det är att lägga märke till kroppens Väldigt tydliga signaler. Jag ska inte behöva ignorera det uppenbara, det är inte det jag pratar om.

Men om jag får en sticka i foten, tar ut den, och en timme senare funderar på om det känns något, om jag kanske inte borde gå så mycket på foten, det är hyperfokus. Om jag efter en aktivitet aktivt känner efter för att se om jag kan hitta något, det är hyperfokus.

Eller om jag har symptom, det är inte solklart varför, och jag i huvudet börjar gå igenom och analysera hela veckans aktiviteter, det är hyperfokus.

Sluta analysera - skaffa återhämtningsrutiner

Men Marias fråga hur vi gör för att inte hyperfokusera, men samtidigt bromsa innan vi kraschar är verkligen relevant. Det jag gjorde var att jag skapade återhämtningsrutiner.

Det fungerade så här:

1. Först kartlade jag vad jag mådde bra av och vad som gav energi, till exempel att vara ute, att träna pilates.

2. Sen planerade jag min vardag med tillräckligt mycket tid för återhämtning, och aktiviteter som gav energi. Till exempel att jag skulle vila på förmiddagen, efter lunch och på eftermiddagen. Att jag skulle gå utanför dörren två gånger om dagen för att få frisk luft och dagsljus. Att jag skulle göra pilates.

Utifrån det kunde jag sen släppa hur jag mådde. Jag hade en process som fick mig att må bra, som gav mig återhämtning och som fick nervsystemet att lugna ner sig. På sikt skulle jag bli bra. Sen fick det gå upp och ned under tiden, och jag försökte att inte bry mig. Och även de dagar jag mådde bajs och bara ville ligga i sängen och hata mitt liv, gjorde jag mina återhämtningsaktiviteter, och jag mådde faktiskt alltid bättre efteråt. Och även de dagar jag inte tyckte att jag behövde eller hann vila så vilade jag.

Läs 2 verktyg som minskar min hjärntrötthet i vardagen, om du vill veta mer om må bra-rutiner.

Konsten att inte bry dig om hur du mår

Men hur kunde jag vara trygg i att jag inte körde på? Jag tänker så här. Under en period mådde jag alltid bajs, oavsett vad jag gjorde. Jag var konstant trött och yr. Jag brydde mig inte så mycket om den konstanta känslan. Den fick vara där i bakgrunden. Sen är det klart jag anpassade mig på en nivå. När den konstanta känslan var att jag går under av trötthet, då var att köra på som vanligt att ta mig upp ur sängen, klä på mig och göra väldigt lugn pilates.

När den konstanta känslan var att jag var hjärntrött, men kroppen var pigg, då var att köra på som vanligt att gå och gymma eller springa.

Det är den där konstanta känslan som jag inte bryr mig så mycket om. Men om kroppen däremot säger ifrån tydligt. Plötsligt sover jag mycket mer, jag får smärta, migrän, nåt sånt. Då lyssnar jag, lite grann i alla fall. Då låter jag kroppen sova ut. Och ibland vet jag att det kommer bli lite mycket, men det kan vara värt det, för att det är så kul. Jag tänker att glädjen det ger mig kompenserar för bakslaget, och på sikt gör det mig bättre.

Och om den konstanta känslan plötsligt ökade, då var det dags att pausa. Jag menar inte att vi ska ignorera kroppen totalt.

Men kom ihåg: släpp prestationen, släpp kraven. Du behöver inte hitta den perfekta balansen. Du behöver inte hitta den optimala återhämtningen. Det går ändå. Jag har aldrig hittat den perfekta balansen. Jag har ibland kört på för hårt, ibland varit för rädd och begränsat mig. Men jag kunde bli bra ändå, och det kan du också.