Att ta sig igenom allvarlig utmattning och hjärntrötthet

Ibland är utmattningen och hjärntröttheten mer än man klarar av. Jag har haft tillfällen då jag bara velat skrika ut i ren ångest, för att det är så jobbigt. Det finns ingen energi till att tänka positiva tankar, det finns ingen ork till att göra konstruktiva övningar. Det enda jag klarar av är att ligga i sängen och hata mitt liv. Här delar jag med mig om hur jag överlever såna tillfällen.

I vanliga fall är jag rätt optimistiskt lagd och konstruktiv. Min man brukar säga att jag lever i min egen lilla rosa värld, och det är nog rätt sant. Men min utmattning var inte rosa. Det fanns stunder då jag inte förstod hur jag skulle kunna fortsätta om jag var så sjuk.

När jag inte lyckades ta mig längre än till farstubron, innan jag behövde sätta mig. Och sen kom jag inte längre, utan så småningom fick jag gå in igen. När den ständiga yrseln och illamåndet, tryckandet i huvudet och hjärntröttheten gjorde det jobbigt bara att vara vaken. När första tanken när jag vaknade var – jag orkar inte. Jag vill bara att det ska vara kväll igen så jag får somna igen och slippa detta.

I vanliga fall brukar jag ge peppiga, konstruktiva råd. Och det är de råd jag själv följde för att bli frisk. Men det innebar inte att jag varje dag njöt av allt som kändes bra, skrev ner allt som kändes bra, bannlyste alla dåliga tankar och bara tänkte peppande, konstruktiva tankar. Det är omöjligt.

Att läka kräver energi

Grejen med att ändra sina tankar och beteenden är att det kräver energi, och energi är just det man inte har som utbränd. Och det är okej. Det går att blir frisk även om du inte jobbar på dina tankar jämt, även om du ibland bara ligger i sängen i mörkret och hatar ditt liv. Det har jag också gjort.

Men ibland hade jag lite mer energi, och vid de tillfällena kunde jag göra något, och sakta, sakta kunde jag komma ur den där avgrunden. Innan jag går vidare vill jag bara förtydliga att jag aldrig har haft depression, så det här handlar inte om depression. Är du deprimerad så uppmanar jag dig att söka professionell hjälp för det.

När hjärntröttheten är som allra värst

När det är som allra värst, då ligger jag bara i soffan eller sängen och tänker alla de där mörka tankarna. Och jag vet att det bara gör allt värre, jag vet att all forskning, och all min egen erfarenhet, visar att jag kommer att bli sämre av det. Men det finns ingen ork eller vilja att göra något annat.

Men efter ett tag, några timmar eller någon dag, så brukar jag tvinga mig själv till att lyssna på podd eller på musik, för att få slut på de där tankarna som går på rundgång om hur dåligt jag mår, hur mycket jag hatar det här. De där tankarna som är så skadliga.

Så då kan jag ligga i timmar, eller dagar, beroende på hur dålig jag är, på soffan och bara lyssna på podd efter podd, låt efter låt.

Så småningom så kommer lite mer ork igen, livet känns lite mindre nattsvart. I och med att jag har slutat fokusera så mycket på hur jobbigt allt är, får hjärnan en paus, blir lite mindre stressad, skickar ut lite mindre varningssignaler och symptomen lättar lite.

Då kan jag göra nånting som kräver lite mer energi och vilja, till exempel terapeutiskt skrivande. Och det behöver inte vara jätteambitiöst. Det känns inte så enkelt att skriva långa listor på saker man är tacksam över, glad över eller har klarat bra när man bara legat på soffan och hatat sitt liv. Men lyckas jag klottra ner något, att jag har min man och inte är ensam i detta, eller att jag åt en god chokladkaka, har jag i alla fall tagit ett litet, litet, litet steg på vägen.

Och ibland kanske jag mår så himla dåligt att jag faktiskt inte kan känna någon tacksamhet där och då, även om jag rationellt vet att allt skulle varit hundra gånger värre om jag varit i en annan situation. Men jag försöker skriva ner något ändå. Skriver man det tillräckligt många gånger kommer hjärnan i alla fall tro litegrann på det.

När jag inte är fullt så utmattad längre

När viljan börjar komma tillbaka, försöker jag börja med mina övningar igen. Pilatesen får vara jättejättelätt, för orken finns inte till något fysiskt. Men bara att jag gör medvetna rörelser lindrar hjärntröttheten för stunden för mig, och bara att få en paus från det jobbiga en stund ger mig lite mer ork, lite mer vilja att fortsätta.

Jag kanske lyckas ta mig ut på farstubron med en kopp te och njuta av solen igen. Och då kanske det finns ork och vilja att faktiskt känna solen och värmen mot ansiktet och njuta av det. Se en fjäril som flyger och fascineras över hur vackra och häftiga de är.

Och kanske orkar jag baka en kladdkaka, eller i alla fall göra smeten, man måste ju faktiskt inte grädda en kladdkaka, och kan känna mig stolt över att jag har lyckats åstadkomma något idag.

Och sakta, sakta, tanke för tanke, börjar jag komma ur det svarta hålet och tillbaka till min rosa värld.

Du måste inte jobba på att bli frisk jämt

Ingen kan vara konstruktiv jämt. Ingen kan jobba på att bli frisk jämt. Det kommer komma dagar då allt är överjävligt, mörkt och ekande tomt. När viljan och orken att fortsätta kämpa inte finns. Men det går att komma ut. Ett av mina favoritcitat är: ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Även i det mörkaste mörker finns det någonstans en liten, flämtande låga med ljus som lyser upp en liten del av ditt inre. Det gäller att hitta den lilla lågan och mata den tills den kommer tillbaka i styrka. Ibland tar det tid. Ibland är det jobbigt. Men jag är fast förvissad om att det går.

I ett vinterprat hörde jag Tomas Sjödin säga att när jag inte orkar hoppas, så kan han hoppas åt mig. Och det gör jag . Om du inte orkar hoppas, så hoppas jag åt dig. Hoppas att du blir frisk. Hoppas att du hittar din väg till bättring. För den finns någonstans därute. Och tills du hittar ditt hopp och din inre låga, kommer jag fortsätta mata din låga åt dig här🕯 Ta hand om dig💙